lördag 29 oktober 2016

Zzzz

Kan inte sova. Ligger och lyssnar på alla ljud i och utanför rummet. Det är storm ute. Pella andas häftigt, Henrik snarkar emellanåt. Kylskåpet ger ifrån sig sina ljud. Mina ögon svider men jag kan inte sova. Är orolig i kroppen på nåt vis. Har varit dålig och hemma från jobb i två dagar men nu känner jag mig bättre. Men ändå inte riktigt.
Okej, nu somnar jag snart. Behövde kanske bara berätta för mig själv om hur trött jag faktiskt är!
Vet att detta inte blir ett vettigt inlägg att bryta tystnaden med men så får det bli.
Bättre lycka nästa gång!

/Maria

söndag 4 september 2016

När livet kommer emellan

Ja, här inne har det varit tyst ett tag. Både Mimmi och jag gillar att skriva av oss, dela med oss av både positiva och negativa tankegångar.
Men när saker och ting i livet blir extra tungt och energin går åt till annat så finns det tyvärr sällan något över.  Och så har det varit nu under den senaste tiden. Jag kan inte tala helt för hur Mimmi tänker men jag gissar att även hon behöver lite mer tid att samla kraft.
Jag hoppas att det som kräver vår energi och uppmärksamhet just nu, lugnar sig snart.
Främst för vår hälsas skull!
Kram till er alla!

fredag 19 augusti 2016

Skryt?

Vill bara berätta om våra fina barn. Pella är ju vår dotter och Göte är vår håriga jättebebis (han är alltså en hund, för den som missat det).

Pella och Götes relation är väl inte fullständigt ömsesidig. Men den är väldigt nära att vara det.
Pellas första ord var "dötte" (Göte <3).
Det har varit och är fortfarande helt underbart att se att de accepterar och uppskattar varandra på sina egna små vis. Göte har fått vara med från det att Pella var nyfödd. Han har fått nosa, ligga nära osv. Men vi har gränsat honom med bus och sagt åt honom när det varit för lite plats åt honom i soffan osv. Han är ju lite klumpig ;).
Pella har alltid fått och får fortfarande instruktioner om hur man klappar Göte. Att ta mjukt och försiktigt, pussa och krama, inte banka eller slå måste in i hennes kunskapsbank. Varken Göte eller andra djur tycker om när man bankar på dem, man måste alltid vara snäll mot Göte (djuren).
Bara mamma och pappa får ta Göte inne i munnen, brottas med honom osv.
Pella älskar Göte och Götes tålamod är så himla stort. Han har aldrig nånsin morrat åt Pella! När han får nog av henne så flyttar han på sig. Och då får inte Pella gå efter.

Både jag och Henrik tycker det är superviktigt att lära Pella att respektera framförallt Göte men såklart alla djur.
Respekten finns väl inte där än (hon retas gärna med att locka honom med mat, går till honom när han vilar osv.). Men hon är på god väg och vet vad som gäller när vi säger åt henne att låta honom vara.

De är det bästa små personerna!


/Maria

torsdag 11 augusti 2016

Att vara nervöst "lagd"

Eller ja, nervös som person kanske jag ska säga istället. Vet knappt vad som menas med att vara "lagd" på nåt vis. Sägs ju i så himla konstiga sammanhang. 

Hursomhelst: jag vet att jag är en nervös person. Eller orolig, eller båda. Och det visar sig i diverse situationer (diverse är förövrigt ett nytt favorituttryck, har jag märkt...). Exempelvis så blir jag nervös/orolig när:

- någon inte svarar på sms på läääänge (typ en timme). Folk kan ju omöjligtvis ha annat att göra!
- jag är på ett ställe som jag tycker verkar vara för personer som är lite finare än vad jag passar in i.
- när saker inte är planerade i förtid, samtidigt som jag hatar att planera saker själv. Ibland är det skönare när andra bestämt vad jag ska göra... (Hej bakåtsträvare).
- när jag ska hålla i kalas/fest/middag. Åååååh så nervöst. För att jag inte vet i förväg vad folk ska tycka om det jag planerat/gjort för sällskapet.

Ja, hörni, detta är bara några av de saker som gör mig jobbigt nervös och orolig. Ibland går det så långt att jag sluter mig i mig själv och inte förrän allt är över kan jag slappna av!

Livet... Det består av så himla många plåster man måste lära sig att riva av. Bara göra, inte fundera så förbannat mycket på allt! Men det är ju så himla megajättesupersvårt!

lördag 30 juli 2016

Du ska veta hur bra du är

Här kommer jag och bara säger vad du ska göra och hur du ska tänka, som om det vore så himla lätt.
Klarar jag denna uppgift så j*vla bra själv? Hmm... ibland men oftast inte.

Hur kommer det sig att det är lättare att trösta och ge andra råd än att trösta/lugna sig själv och följa sina egna råd? Att leva som man lär...
Jag tror att det kommer att vara livets största utmaning. Att till slut bli nöjd med sin prestation, finna lugn när det stormar och acceptera livets hårda bud.

Det är ju det som gör att vi strävar vidare. Att vi inte nöjer oss med allt gör så att vi kämpar vidare (om vi har verktygen och ett bra skyddsnät).

Det här kan vi ju diskutera i evigheter. Men jag skulle vilja ge oss alla lite pepp. För det humöret är jag på idag. Är bara ute efter snälla, peppiga saker idag. Efter en tuff första semestervecka så vill jag ge mig själv och er som läser lite fina, schyssta ord:


  • Du är du för att du är den enda som vet hur man är det.
  • Le mot din spegelbild, varje dag. Var snäll och förstående mot den blick du möter.
  • Tittar vi neråt så missar vi allt annat omkring oss. Det kan finnas fina och bra saker där.
Okej, ovanstående ord kanske låter klyschiga. Men de är alla sanna och viktiga. Vi är det enda exemplet av oss själv som vi har och det måste vi ta hand om. Men vi måste chansa och åka berg- och dalbana lite då och då också.

Bild från Pinterest

fredag 22 juli 2016

Vilse i tankestormar

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om vad som just nu gör mig frustrerad som förälder. För min 1,5 åring testar mig och sin pappa ordentligt och jag är helt slut i kropp och huvud innan kl. 12 på dagen (lediga dagar dvs.).

Jag har haft en timmes lång nattning för sjuttioelfte gången denna veckan (öhhh hur många dagar har en vecka..?) och sen gick jag på toaletten en stund (egentid) och när jag kom ut i sovrummet där Henrik satt... Ja, då ser jag att det är extrasändningar pga ännu en attack ute i Europa.
Jaha. Jag kan omöjligt säga något klokt om detta, blir bara ledsen, uppgiven och arg. Kan vansinnet ta slut? Snälla!

Sen får jag egoistiska tankar... Jag som hade mina egna vanliga vardagsproblem, som förvisso inte är särskilt speciella eller ovanliga men för mig är de en prövning. Men det känns bara tramsigt i proportion till terrorattacker där oskyldiga människor har mördats och skrämts på vidrigt sätt.

Sen ifrågasätter jag mig själv. Hur kan jag ha satt ett barn till denna sjuka värld? Och hur kan jag vilja ha fler barn när jag inte kan garantera att de får en trygg framtid? Det är ju isåfall av egoistiska skäl? Eller? Vad vet jag. Ingen kan väl någonsin garantera något överhuvudtaget. Men mitt kontrollbehov och mina rädslor ballar ur av sånt här.

Mina tankar går till alla offer och deras familjer. Dessutom är det fem år sedan Breivik tog sig friheten att ta 77 liv på Utøya.
Vi är skonade här i Sverige. Men vardagsproblem existerar ändå. Jag väljer bara en annan dag att skriva om dem för idag känns det osmakligt.

torsdag 21 juli 2016

Hur kan allt bara rasa samman?

Redan igår morse bestämde jag mig för att vila så mycket jag bara kunde hela dagen lång för att när bilen fanns hemma kunna ta denna till min älskade favorit plats. Dit där jag alltid åkte när jag behövde andas, den plats där jag alltid fann ro redan låååångt innan jag blev sjuk. Jo, jag åkte faktiskt dit, till mitt vattenfall när jag behövde tid att tänka. Jag stängde av telefonen och bara satt där på en sten mitt i vattnet precis ovanför vattenfallet. Men igår, ja, det blev bara för mycket av det goda..

När maken satt sig på fyrhjulingen för att åka till sin svåger så tog jag bilen och började min färd emot Gunbofallet. Eller ja, jag kallar det för Gumbofallet och har alltid gjort. Det är cirka 1,5 mil dit härifrån vi bor och jag tog "bakvägen" för att slippa motortrafikleden, även kallad 41:an. Det gick overkligt bra att köra, jag kände mig dock lite obekväm med att komma upp i 80-90 km/h, men det funkade. Basli satt som ett ljus i sin stol i baksätet, som vanligt verkade han förstå att tystnad och stillhet var viktigt just då.

Jag svängde av emot Gunnerhulu (en pytteliten by) utanför Örby och kände hur hela jag lyfte av lyckan. Det var så länge sen jag bara satt där och lät bruset ifrån vattnet ta bort alla andra ljud. Väl framme körde jag in på den lilla vägen som kan ta dig hela vägen fram till den väldigt gamla träbron som går över vattnet. En så pass gammal träbro att det numera är stora hål i den.. Jag tänkte - "jag behöver ju inte utmana ödet och gå den vägen när det faktiskt går att köra".

Basli gick och nosade, vet inte om han kände igen sig. Men han kikade nyfiket och till slut hamnade vi på en sten precis nedanför fallet. Jag gav mig inte ens in på att försöka ta mig upp via stigen som går bredvid för att hamna ovanför vattenfallet. Där satt vi.. ja, jag tror det gick en halvtimma!? Med Basli i mitt knä så stirrade jag rakt fram in i det skummande vattnet och bara njöt.



MEN efter det gick allting snett. Jag kände hur kroppen slog på varningsklockorna och jag satte mig i bilen för att backa ut den till grusvägen igen. Sakta började någon form av panik byggas upp.. Jag har alltid varit ganska så kass på att backa men jag lyckas alltid på ett eller annat sätt att lösa det. Men igår gick det inte! Jag backade så gott som hela vägen, även om det tog lång tid att klara det så tänkte jag aldrig att "jag klarar inte det här" innan jag kom till slutet och där är det en väldigt liten snäv backe.

Jag försökte.. många många försök. Men för varje gång jag var tvungen att lägga i handbromsen som säkerhet och köra upp o framåt igen så tog kroppen och hjärnan mer o mer stryk.

Plötsligt rann allting över! Jag blev helt slut, tårarna sprutade och jag fick problem med andningen. Letade efter bricanylen men den fanns inte i väskan vilket jag hoppats på. Så jag klev ur bilen och gick några meter och satte mig ner på marken för att lyckas lugna ner mig. Men tårarna bara rann.. Jag var helt slut med andra ord och där satt jag, mitt ute i skogen, och kände mig mer än någonsin som en parasit i samhället, en värdelös människa som trots giltigt körkort inte kunde framföra bilen.

Så jag svalde min stolthet och fick helt enkelt ringa efter hjälp. Jag tror nog inte att jag skämts så mycket som jag gjorde igår, och gör till viss del fortfarande. JAG BORDE VETAT BÄTTRE! Jag borde förstått att 1,5 mil dit och sen lyckas köra 1,5 hem igen skulle bli aaaaalldeles för mycket för mig. Jag borde varit smartare MEN jag ville vara självständig, jag ville få åka iväg och andas, glömma verkligheten för en stund men allt blev bara kaos. Jag svor åt mig själv medans Basli slickade bort tårarna. Älskade lilla hunden har aldrig varit så förstående som han var igår. Stilla satt han vid min sida på grusvägen och väntade.

Jag önskar jag förstått bättre. Nu löste det sig. Min man kom till min räddning.. Men tack alla ni som jag ringde igår, tack för att ni inte sa det ni kanske tänkte, tack för att ni inte blev arga. Jag lovar att respektera mina begränsningar lite bättre i fortsättningen. Förlåt..

tisdag 19 juli 2016

8 saker du bör veta om du har en vän med ME/CFS

En man vid namn Mats Lindström vars hustru lider av ME/CFS har skrivit en text, eller ja, en väldigt bra sammanfattning av vad man bör veta om du har en vän, anhörig, fru/man, eller bekant som har ME. Så, här kommer hans ord;

8 saker du bör veta om du har en vän med ME/CFS:

1 - ME/CFS är en osynlig sjukdom
Det finns inte alltid synliga symptom. Det kan röra sig om extrem utmattning, svaghet, led- och muskelvärk, yrsel, illamående och hjärndimma. Det är inte nödvändigtvis lätt att upptäcka bara genom att titta på en person. Det kan vara svårt att förstå hur en person kan känna sig genom att bara granska ytan. Ofta kan de se ut att må bra, vilket leder oss till punkt nummer två.

2 - ME/CFS-sjuka blir snabbt fantastiska skådespelare
Om du blir sjuk av en förkylning eller en influensa för ett par dagar, kanske en vecka, spenderar du tiden i sängen eller på soffan, kanske klagar över hur eländig du känner dig. Du vågar definitivt inte ut offentligt. Du berättar förmodligen för dina vänner och familj om hur du mår. De förstår, eftersom de själva vet hur det är. Enkla hushållssysslor som städning och matlagning läggs på is. I grund och botten läggs allt på is. Vilket är acceptabelt när det bara händer för någon vecka då och då, förmodligen en eller två gånger om året för de allra flesta. Alla blir sjuka, det händer, det suger, men livet går vidare.

När du har ME/CFS, vaknar du upp varje dag med en känsla som att du har en hemsk influensa och den värsta baksmällan i ditt liv - allt på en och samma gång, i ett fruktansvärt obehagligt paket. Lika enkelt som det skulle vara att bo i sängen och inte prata med någon eller göra något, vet du att dessa symptom inte bara kommer att försvinna imorgon eller ens nästa vecka. Det innebär att du försöker pressa dig så mycket du kan för att kunna utföra normala saker. Vissa dagar kan du inte göra något, andra kanske du orkar göra lite mat eller t o m träffa en vän. Din vän kan säga hur bra du ser ut, eller "det ser ut som du mår bättre nu". Ni pratar och kanske skrattar, och det ser ut som att du mår bra! Tyvärr är en stor del av den tiden ett spel. När du är kroniskt sjuk lär du dig ganska snabbt att det inte går hem att klaga på hur du mår. Det leder ovillkorligen till ett mycket ensamt och isolerat liv. Människor är så, de tröttnar snabbt på att höra på hur andra klagar över hur hemskt de har det.

Så när du kan, träffar du ibland de du känner, men det är en show. Du ler och skrattar och du agerar som om du inte känner någon smärta eller obehag alls. Det är svårt och hjärtskärande att behöva leva ett sådan låtsasliv. Det är också mycket ansträngande. Dina symptom kan även förvärras och då är det ännu svårare att "verka normal". Detta leder ofta till punkt nummer tre.

3 - Symptom kan ibland framträda långsamt, men andra gånger plötsligt
Ibland känner du dig lite bättre men helt plötsligt verkar det som om golvet har försvunnit. Du kan behöva sätta dig eller lägga dig ner omedelbart. Det kan t o m vara så att du känner dig helt svimfärdig. Detta kan vara förvirrande för personer som inte är sjuka. Bara en sekund sedan var du okej. Vad hände? Ibland kan symptom verkligen komma mycket snabbt. ME/CFS är så. Det händer.

4 - Symptombehandling mot ME/CFS kan kräva en speciell diet
Att behandla ME/CFS för tillfrisknande går inte idag. Däremot finns det symptomlindrande behandling. Många har även valt att förändra sin kosthållning radikalt. Vissa mår lite bättre av det. För det mesta måste de följa en mycket strikt och hälsosam diet för att begränsa inflammation och gifter i kroppen. Normalt bör man undvika gluten, mjölk och socker. Ofta finns överkänslighet mot andra livsmedelsprodukter. En sådan strikt diet gör att man ofta har en lång lista över livsmedel som måste undvikas.

Om det är irriterande för dig, föreställ dig hur mycket mer irriterande det skulle vara om du var tvungen att hålla dig till denna tråkiga diet dygnet runt. Var istället tacksam för att du kan äta vad du vill och att du är frisk för det mesta.

5 - Många som är sjuka i ME/CFS kan inte arbeta eller studera
Det betyder inte att de är lata eller omotiverade. När du är så sjuk att även enkla uppgifter som att duscha och laga mat är extremt svårt, är arbete och skola uteslutet. En del kan säga "du har det så bra, jag önskar att jag också kunde stanna hemma hela dagen och sova, och inte gå till jobbet". Sådant gör självklart att man bara vill skrika! Alla som tycker att det skulle vara "kul" att vara hemma som kroniskt sjuka, utan förpliktelser, är helt fel ute!

6 - Det finns inga "quick fix" mot ME/CFS
Du kanske undrar varför din vän med ME/CFS fortfarande är sjuk. Det kan ha gått flera år. Sanningen är att det inte finns något enkelt svar för de som har ME/CFS. Idag finns inget känt botemedel. Det är ytterst få som spontant tillfrisknar. Det pågår dock internationella studier som är hoppingivande. Man tror att det inom några få år kommer att finnas adekvat behandling för patientgruppen.

Åter igen är det viktigt att komma ihåg att hur frustrerad du än är p g a brist på framsteg hos en vän eller familjemedlem, så känner den sjuka sig 100 gånger mer frustrerad, och även besviken på sig själv för att inte må bättre. Försök att ha tålamod och var stöttande, och inge hopp. Det är svårt när ingenting verkar fungera, men att ge stöd är absolut nödvändigt.

7 - ME/CFS kan vara mycket isolerande
När du är kroniskt sjuk kan du inte umgås på samma sätt. Bara en sådan sak som semester. Det är svårt. Det är hjärtskärande att inte kunna göra som alla andra. Och det gör att man känner sig mycket ensam. Om du känner någon med ME/CFS har du troligen märkt att han eller hon ibland lämnar återbud till planerade aktiviteter. Det kan säkert ha varit irriterande för dig, men det är långt vårre för den sjuke.

8 - Eftersom vi bara är vanliga människor kan det hända vem som helst.. När man är frisk tar man sin hälsa för givet. Visst, man hör talas om andra som får cancer eller sällsynta sjukdomar. Men sådant händer bara andra.

Sanningen är att ME/CFS och andra kroniska sjukdomar kan drabba vem som helst, även dig. Ingen är immun. Ibland är det lättare att bara förtränga det. På så sätt behöver du inte ta itu med det. Men vad händer om du, eller någon som står dig nära, en dag drabbas? Skulle inte du då vilja att andra åtminstone skulle försöka lyssna, ta till sig information och förstå efter bästa förmåga, och göra vad de kan för att göra det lättare för dig?

OCH som att detta inte skulle vara nog.. Vi måste även kämpa emot bland annat Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och läkarna. Varje dag är en kamp för att bevisa för dessa myndigheter att vi vill jobba, studera, ja allt va det nu kan vara. Visst, vi kan sjukanmäla oss till Försäkringskassan. Men dom tar ändå ingen hänsyn. Dom tar det bara för givet att vi kan jobba. "Det finns ett jobb som passar dig..." Så är deras kommentar. Och skulle vi ändå vara hemma och vara sjukskriven, ja då får vi vara det men då utan någon ersättning.

Jag har inte begärt att få denna sjukdom, jag skulle gärna vilja kasta av mig denna "tröjan" och slänga iväg den så långt jag bara kan. Men nu är det så att det inte går. Jag har accepterat att jag troligen ALDRIG kommer bli helt frisk. Så jag skulle uppskatta om även du kunde acceptera att jag är den personen som jag är idag och att jag aldrig kommer att bli den personen som jag var!

(Mats Lindströms blogg hittar du via den här länken ---> https://newsaboutdisease.wordpress.com/)

söndag 17 juli 2016

Glad för det lilla i livet

Söndag och det är som att hela veckan samlats som en klump i mitt huvud. Detta har varit en vecka då jag faktiskt jobbat alla mina arbetspass! Det var längesedan. De senaste månaderna har varit fyllda med VAB och egen sjukdom. Nu ska jag inte ropa hej, lilla fröken P har återigen blivit förkyld men än sålänge kommit lindrigt undan med lite slemmig hosta och rinnande näsa. Sålänge hennes humör är på topp och febern är borta så är hon frisk. Jo, så mäter vi faktiskt friskheten. Det berömda allmäntillståndet är viktigt, hur mycket vi än vill skaka på huvudet åt det. (Fråga Mimmi, hon om någon bör veta).

Det är inte bara för att Pella varit lite förkyld och febrig som vi har varit borta från jobb och förskola. Pella fick förkylningsastma konstaterad för någon månad sedan så vi har varit några svängar på barnakuten för att få rätt medicin osv.
För vana astmatiker låter väl det inte så dramatiskt men att se sitt barns bröstkorg och mage fyllas med luft och sen tömmas fullständigt för varje andetag är det läskigaste jag varit med om.
Då har vi inte varit kaxiga här hemma, kan jag meddela.

Men nu hoppas vi på att slippa några större och allvarligare konsekvenser av denna förkylningen. Jag är glad att kunna jobba och att Pella får vara med sina kompisar om dagarna!
(Vågar knappt skriva så, pga rädsla att jinxa något!)
Mina barn (håriga lufsen och människobarnet) är det dyrbaraste jag har och när någon av dem mår dåligt så får jag ont i hela min kropp, framförallt i hjärtat.

Jag kan tycka så synd om mig själv när jag är sjuk men någon av dem blir sjuk så mår jag både fysiskt och psykiskt dåligt. Jag blir orolig och har ingen fokus på annat som kan behöva min  uppmärksamhet. När de är sjuka är det bara de som gäller. Jag lever för dem!

Okej, ska försöka vända detta inlägget så att det får ett positivt avslut...
Jag är glad för att vi haft en fartfylld helg, trots förkyld kiddo!
Så nu vet ni det... :)

/Maria 

Ödmjuk inför livet.

God eftermiddag mina vackra medmänniskor! Tänkte att jag skulle skriva av mig lite tankar.. För det är minst sagt rörigt i skallen. Börjar med att be om ursäkt för eller om texten är "fumlig" men ja, hjärnan och jag vill inte alltid samma sak liksom.

Jag har på senare tid börjat fundera mer och mer på livet, ja, livet i helhet. Drömmar, har du tänkt på det, hur viktigt det är att bibehålla sina drömmar!? Hur viktigt det är att fortsätta kämpa? När livet är som svårast så är det drömmarna som håller mig vid liv. Men jag har inga höga, komplicerade eller dyra drömmar längre, det är små saker som andra tar för givet, saker som vem som helst bara kan ta sig för. Exempelvis, jag drömmer om att se Molly Sandén live, jag drömmer om att sitta på hästryggen igen och jag drömmer om att kunna gå en låååång promenad i skogen med Basli utan några som helst konsekvenser alls.

Livet kan ibland kännas jobbigt när motgångarna liksom kommer efter varandra i en strid ström. Men någonstans så vet vi ju att det är genom motgångarna som vi stärks och utvecklas till bättre människor.

Jag tror att man blir väldigt ödmjuk inför livet när man plötsligt drabbas utan förvarning av något kroniskt. En sjukdom som aldrig kommer att gå över. Men jag är ändå tacksam, och ödmjuk inför exempelvis min man som aldrig ger upp, som alltid kämpar vid min sida och tar hand om mig på alla sätt och vis. Jag kan inte önska mig en bättre make än Ch! Jag tror att vara ödmjuk finns nog i mitt blod, det var nog något jag föddes med. Ändå sedan barnsben har jag alltid tyckt att vi alla ä lika mycket värda. Att vara ödmjuk mot livet, ja, det är det viktigaste. Att se att det finns mycket och många orättvisor. Alla har det inte lika bra, och man måste på något vis lära sig att vara tacksam för det man faktiskt har.

När folk talar om för mig vilken kämpe jag är, att jag är så stark.. ja, då stärks jag där och då. För jag ser inte mig själv som stark, utan mer lite av en gnällspik. Men jag är lyckligt lottad för det kan alltid vara värre, det finns alltid någon som har det sämre.

Jag har otroligt mycket att vara tacksam för, och jag är ledsen för att jag glömmer det ibland. Jag HAR underbara människor omkring mig, människor som stannar kvar trots att jag ibland är världens sämsta på att hålla kontakten. Så jag vill bara ödmjukt tacka vänner, familj, bekanta osv. för att ni väljer att gå igenom motgångarna tillsammans med mig. Jag älskar er för de.

Hoppas ni haft en bra helg! Tack och hej för den här gången.

torsdag 7 juli 2016

Jag kan inte hålla mig

Efter Jimmie Åkessons uttalanden idag i Almedalen så har jag svårt att sitta still! Det kryper i hela kroppen och jag måste kommentera det på något vis, någonstans.

Jimmie Åkesson säger nämligen att han ska åka ut till förorterna och ha med sig folkdanslag för att minska utanförskapet. Skojar han eller?! Vad är det för Kalle Anka politik han bedriver? Och vad är det folket som röstar på honom egentligen hör honom säga?
Är det vilken dans jag dansar som avgör mitt utanförskap? Jaha! Men då faller allt på plats!
Då ligger jag jäkligt långt utanför det svenska samhället och de svenska värderingarna, jag med!
Här satt jag och trodde att det handlade om så bisarra saker som ekonomi, hälsa, utbildning eller så. Eller kanske att Sverige tydligt visar att vi nu ska ta avstånd från sånt som är främmande. Att vi inte tar ansvar för egna handlingar och beslut inom politiken osv. Nä men det här går från klarhet till klarhet!

Folkdansen är nyckeln till en sådan förändring. Ja, och det är jag som är tomtens farbror!

Sen måste jag tillägga. Det här med hans "fyndiga" kommentar angående polisens armband med texten "tafsa inte".
Åkesson sa att det bara är en sorts armband som hjälper mot sexualförbrytare och att det är handbojor.
Nej, Jimmie. För när det är dags för handbojorna på en sexualförbrytare så är det för sent. Någon har redan fått reda på att hens (oftast hennes) kropp är ett objekt som är ingenting värt. Den ingår i ett buffébord och man får ta så mycket man vill.
Det som behöver förändras är samhällets syn på kvinnan och hennes kropp och systemet som ska fälla gärningsmannen, inte offret.
Hur jäkla svårt ska det vara att ta sådana frågor på allvar? Istället för att skämta och tro att du har kommit på århundradets ljusaste idé. Du äcklar mig, Åkesson. Jag mår dåligt av att veta att du tyvärr vinner människors tillit genom att stå och raljera om saker du inte har en aning om.

/Maria 

tisdag 5 juli 2016

Tisdagstankar från Malmö

Bild från Pinterest


Jag såg att det minsann varit massor med folk som läst sedan vi startat upp det här fina, jag & Mimmi.
Så himla skoj!

Anledningen till varför jag ville blogga och just med Mimmi är främst att jag tycker så himla mycket om att skriva och jag vet att Mimmi också gillar att uttrycka sig skriftligen.
Dessutom är vi båda ganska så fundersamma personer och gillar att vända och vrida på saker fram och tillbaka, upp och ner, hit och dit!

Det som jag hoppas kommer bli bra med detta upplägget är att det läggs mindre press på att vi behöver prestera och tvinga fram inlägg när ingen av oss egentligen orkar.
Oavsett hur olika våra liv ser ut så har vi energitjuvar i olika skepnader. Förhoppningsvis kommer vi ta fram energigivarna här med! En av mina energikällor är Mimmi! Vill ni veta mer om vår relation?
Hoppas... för det tänker vi berätta om oavsett.

Hmm... andra tankar denna tisdagskväll är:

  • Jag önskar att jag var hungrig igen så att jag kan äta mer av vår goda middag! Får vänta till lunch imorgon.
  • Visst skulle det väl vara bra om det fanns en paraplydoning som man kunde fästa på hundens rygg? Göte HATAR att få regn på ovansidan av sin kropp.
  • Jag borde duscha ikväll, kommer varken hinna eller orka imorgon kl. 05.30 innan jobb.
  • Jag är stolt att få vara min lillebrors storasyster.
  • Eko... eko... eko...
(Jag älskar listor, det lär ni märka).

Nu checkar jag ut för denna gången!
/Maria

måndag 4 juli 2016

Och detta är Mimmi:

Min underbara vän Maria har precis presenterat sig nedan och då känns det självklart att en viss presentation av mig, Mimmi "krävs". :-)

Ja, Mimmi heter jag alltså cirkus 27-28 år, född i en pytteliten ort som heter Skephult men har under livets år bott lite varstans i Sverige för att nu hittat tillbaka hit till skogen. Bor med min älskade man, ja, jag är gift med min stora kärlek Christopher (snart 25 år). Tillsammans har vi en chihuahua-blandras som heter Basil Mouse men kallas för Basli (5 år). Här ute bland trollen har vi hittat ett smultronställe som påminner om Bullerbyn.

Kortfattat så drabbas jag för något år sen av en kronisk sjukdom, ME/CFS och samtidigt fibromyalgi, på grund av detta har mer o mer dragits fram i ljuset och enkelt förklarat så är det en daglig kamp, för mig, men även för dem som är runt omkring mig. Jag slår mig fram på en slagfält där jag vet att jag aldrig kommer vinna fighten. Lite kvicksand men jag lyckas på något vis alltid hålla leendet på läpparna.

Min vardag bestod av jobb och fullt av aktiviteter tills en dag när det plötsligt förändrades totalt och idag lever jag mest ifrån ett enda rum, och mina sysslor sköts mestadels ifrån sängen. Jag ritar, pysslar, skriver, lyssnar på ljudböcker, är en massanvändare av Netflix och Spotify och två gånger om dagen går jag utanför dörren med min hund som för bara några månader sen inte var självklarhet..

Som Maria nyss nämnde är vi goda vänner sen förr och visst tappade vi tråden ett tag men när vi fann den igen så lyste hon verkligen upp mitt liv med den underbara personlighet och närvaro hon besitter. Jag ser Maria som en av mina närmaste vänner trots milen som skiljer oss åt. Många av mina roligaste minnen sen tonåren skedde med henne.

Här är början på vår version av livets kontraster. Hej och välkommen!


söndag 3 juli 2016

Hej, allihop! Detta är Maria:

Ja, hej hej på er som hittat hit! Berätta gärna om hur ni hittat oss och så :) lämna en liten kommentar, vetja!

Jag tänkte att jag skulle presentera mig. Jag är alltså Maria! Jag kommer ifrån och bor i Malmö, är 28,5 år gammal och har sambo, hund och barn.
Min sambo heter Henrik (snart 31 år), vår engelska bulldog heter Göte (snart 5 år) och vårt människobarn heter Pella (1,5 år).
Vi bor i en lägenhet i centrala Malmö.

Jag älskar musik, att läsa (både sagor och romaner), att se film och äta godis. Jag hatar orättvisor, att sortera tvätt, att komma försent till bokade tider och sånt...

Jag arbetar på ett boende för personer med psykiska (och kognitiva) funktionsnedsättningar, vilket jag tycker väldigt mycket om att göra!

Jag ska inte babbla på för mycket. Tänkte mest ge en liten bild av mig till er och berätta att jag och Mimmi har känt varandra tidigare i livet, kan man säga... När vi var i övre tonåren hade vi god kontakt av anledningar vi kan gå in på senare :). Sedan planades kontakten ut lite mystiskt men vi har lyckligtvis hittat varandra igen!

Mimmi är en av de finaste människor jag känner och jag blev SÅ glad när hon sa ja till mitt förslag att blogga ihop med mig!

Grejen med denna bloggen kommer vara kontrasterna mellan våra liv. Vi lever helt olika liv men har ändå samma värderingar och lika känslostormiga inre som behöver ventileras.

Hoppas ni vill vara med oss här!



/Maria