torsdag 21 juli 2016

Hur kan allt bara rasa samman?

Redan igår morse bestämde jag mig för att vila så mycket jag bara kunde hela dagen lång för att när bilen fanns hemma kunna ta denna till min älskade favorit plats. Dit där jag alltid åkte när jag behövde andas, den plats där jag alltid fann ro redan låååångt innan jag blev sjuk. Jo, jag åkte faktiskt dit, till mitt vattenfall när jag behövde tid att tänka. Jag stängde av telefonen och bara satt där på en sten mitt i vattnet precis ovanför vattenfallet. Men igår, ja, det blev bara för mycket av det goda..

När maken satt sig på fyrhjulingen för att åka till sin svåger så tog jag bilen och började min färd emot Gunbofallet. Eller ja, jag kallar det för Gumbofallet och har alltid gjort. Det är cirka 1,5 mil dit härifrån vi bor och jag tog "bakvägen" för att slippa motortrafikleden, även kallad 41:an. Det gick overkligt bra att köra, jag kände mig dock lite obekväm med att komma upp i 80-90 km/h, men det funkade. Basli satt som ett ljus i sin stol i baksätet, som vanligt verkade han förstå att tystnad och stillhet var viktigt just då.

Jag svängde av emot Gunnerhulu (en pytteliten by) utanför Örby och kände hur hela jag lyfte av lyckan. Det var så länge sen jag bara satt där och lät bruset ifrån vattnet ta bort alla andra ljud. Väl framme körde jag in på den lilla vägen som kan ta dig hela vägen fram till den väldigt gamla träbron som går över vattnet. En så pass gammal träbro att det numera är stora hål i den.. Jag tänkte - "jag behöver ju inte utmana ödet och gå den vägen när det faktiskt går att köra".

Basli gick och nosade, vet inte om han kände igen sig. Men han kikade nyfiket och till slut hamnade vi på en sten precis nedanför fallet. Jag gav mig inte ens in på att försöka ta mig upp via stigen som går bredvid för att hamna ovanför vattenfallet. Där satt vi.. ja, jag tror det gick en halvtimma!? Med Basli i mitt knä så stirrade jag rakt fram in i det skummande vattnet och bara njöt.



MEN efter det gick allting snett. Jag kände hur kroppen slog på varningsklockorna och jag satte mig i bilen för att backa ut den till grusvägen igen. Sakta började någon form av panik byggas upp.. Jag har alltid varit ganska så kass på att backa men jag lyckas alltid på ett eller annat sätt att lösa det. Men igår gick det inte! Jag backade så gott som hela vägen, även om det tog lång tid att klara det så tänkte jag aldrig att "jag klarar inte det här" innan jag kom till slutet och där är det en väldigt liten snäv backe.

Jag försökte.. många många försök. Men för varje gång jag var tvungen att lägga i handbromsen som säkerhet och köra upp o framåt igen så tog kroppen och hjärnan mer o mer stryk.

Plötsligt rann allting över! Jag blev helt slut, tårarna sprutade och jag fick problem med andningen. Letade efter bricanylen men den fanns inte i väskan vilket jag hoppats på. Så jag klev ur bilen och gick några meter och satte mig ner på marken för att lyckas lugna ner mig. Men tårarna bara rann.. Jag var helt slut med andra ord och där satt jag, mitt ute i skogen, och kände mig mer än någonsin som en parasit i samhället, en värdelös människa som trots giltigt körkort inte kunde framföra bilen.

Så jag svalde min stolthet och fick helt enkelt ringa efter hjälp. Jag tror nog inte att jag skämts så mycket som jag gjorde igår, och gör till viss del fortfarande. JAG BORDE VETAT BÄTTRE! Jag borde förstått att 1,5 mil dit och sen lyckas köra 1,5 hem igen skulle bli aaaaalldeles för mycket för mig. Jag borde varit smartare MEN jag ville vara självständig, jag ville få åka iväg och andas, glömma verkligheten för en stund men allt blev bara kaos. Jag svor åt mig själv medans Basli slickade bort tårarna. Älskade lilla hunden har aldrig varit så förstående som han var igår. Stilla satt han vid min sida på grusvägen och väntade.

Jag önskar jag förstått bättre. Nu löste det sig. Min man kom till min räddning.. Men tack alla ni som jag ringde igår, tack för att ni inte sa det ni kanske tänkte, tack för att ni inte blev arga. Jag lovar att respektera mina begränsningar lite bättre i fortsättningen. Förlåt..

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar