Ödmjuk inför livet.

God eftermiddag mina vackra medmänniskor! Tänkte att jag skulle skriva av mig lite tankar.. För det är minst sagt rörigt i skallen. Börjar med att be om ursäkt för eller om texten är "fumlig" men ja, hjärnan och jag vill inte alltid samma sak liksom.

Jag har på senare tid börjat fundera mer och mer på livet, ja, livet i helhet. Drömmar, har du tänkt på det, hur viktigt det är att bibehålla sina drömmar!? Hur viktigt det är att fortsätta kämpa? När livet är som svårast så är det drömmarna som håller mig vid liv. Men jag har inga höga, komplicerade eller dyra drömmar längre, det är små saker som andra tar för givet, saker som vem som helst bara kan ta sig för. Exempelvis, jag drömmer om att se Molly Sandén live, jag drömmer om att sitta på hästryggen igen och jag drömmer om att kunna gå en låååång promenad i skogen med Basli utan några som helst konsekvenser alls.

Livet kan ibland kännas jobbigt när motgångarna liksom kommer efter varandra i en strid ström. Men någonstans så vet vi ju att det är genom motgångarna som vi stärks och utvecklas till bättre människor.

Jag tror att man blir väldigt ödmjuk inför livet när man plötsligt drabbas utan förvarning av något kroniskt. En sjukdom som aldrig kommer att gå över. Men jag är ändå tacksam, och ödmjuk inför exempelvis min man som aldrig ger upp, som alltid kämpar vid min sida och tar hand om mig på alla sätt och vis. Jag kan inte önska mig en bättre make än Ch! Jag tror att vara ödmjuk finns nog i mitt blod, det var nog något jag föddes med. Ändå sedan barnsben har jag alltid tyckt att vi alla ä lika mycket värda. Att vara ödmjuk mot livet, ja, det är det viktigaste. Att se att det finns mycket och många orättvisor. Alla har det inte lika bra, och man måste på något vis lära sig att vara tacksam för det man faktiskt har.

När folk talar om för mig vilken kämpe jag är, att jag är så stark.. ja, då stärks jag där och då. För jag ser inte mig själv som stark, utan mer lite av en gnällspik. Men jag är lyckligt lottad för det kan alltid vara värre, det finns alltid någon som har det sämre.

Jag har otroligt mycket att vara tacksam för, och jag är ledsen för att jag glömmer det ibland. Jag HAR underbara människor omkring mig, människor som stannar kvar trots att jag ibland är världens sämsta på att hålla kontakten. Så jag vill bara ödmjukt tacka vänner, familj, bekanta osv. för att ni väljer att gå igenom motgångarna tillsammans med mig. Jag älskar er för de.

Hoppas ni haft en bra helg! Tack och hej för den här gången.