När livet kommer emellan

Ja, här inne har det varit tyst ett tag. Både Mimmi och jag gillar att skriva av oss, dela med oss av både positiva och negativa tankegångar.

Men när saker och ting i livet blir extra tungt och energin går åt till annat så finns det tyvärr sällan något över.  Och så har det varit nu under den senaste tiden. Jag kan inte tala helt för hur Mimmi tänker men jag gissar att även hon behöver lite mer tid att samla kraft.

Jag hoppas att det som kräver vår energi och uppmärksamhet just nu, lugnar sig snart.

Främst för vår hälsas skull!

Kram till er alla!

Skryt?

Vill bara berätta om våra fina barn. Pella är ju vår dotter och Göte är vår håriga jättebebis (han är alltså en hund, för den som missat det).

Pella och Götes relation är väl inte fullständigt ömsesidig. Men den är väldigt nära att vara det.

Pellas första ord var "dötte" (Göte <3).

Det har varit och är fortfarande helt underbart att se att de accepterar och uppskattar varandra på sina egna små vis. Göte har fått vara med från det att Pella var nyfödd. Han har fått nosa, ligga nära osv. Men vi har gränsat honom med bus och sagt åt honom när det varit för lite plats åt honom i soffan osv. Han är ju lite klumpig ;).

Pella har alltid fått och får fortfarande instruktioner om hur man klappar Göte. Att ta mjukt och försiktigt, pussa och krama, inte banka eller slå måste in i hennes kunskapsbank. Varken Göte eller andra djur tycker om när man bankar på dem, man måste alltid vara snäll mot Göte (djuren).

Bara mamma och pappa får ta Göte inne i munnen, brottas med honom osv.

Pella älskar Göte och Götes tålamod är så himla stort. Han har aldrig nånsin morrat åt Pella! När han får nog av henne så flyttar han på sig. Och då får inte Pella gå efter.

Både jag och Henrik tycker det är superviktigt att lära Pella att respektera framförallt Göte men såklart alla djur.

Respekten finns väl inte där än (hon retas gärna med att locka honom med mat, går till honom när han vilar osv.). Men hon är på god väg och vet vad som gäller när vi säger åt henne att låta honom vara.

De är det bästa små personerna!

/Maria

Att vara nervöst "lagd"

Eller ja, nervös som person kanske jag ska säga istället. Vet knappt vad som menas med att vara "lagd" på nåt vis. Sägs ju i så himla konstiga sammanhang. 

Hursomhelst: jag vet att jag är en nervös person. Eller orolig, eller båda. Och det visar sig i diverse situationer (diverse är förövrigt ett nytt favorituttryck, har jag märkt...). Exempelvis så blir jag nervös/orolig när:

- någon inte svarar på sms på läääänge (typ en timme). Folk kan ju omöjligtvis ha annat att göra!

- jag är på ett ställe som jag tycker verkar vara för personer som är lite finare än vad jag passar in i.

- när saker inte är planerade i förtid, samtidigt som jag hatar att planera saker själv. Ibland är det skönare när andra bestämt vad jag ska göra... (Hej bakåtsträvare).

- när jag ska hålla i kalas/fest/middag. Åååååh så nervöst. För att jag inte vet i förväg vad folk ska tycka om det jag planerat/gjort för sällskapet.

Ja, hörni, detta är bara några av de saker som gör mig jobbigt nervös och orolig. Ibland går det så långt att jag sluter mig i mig själv och inte förrän allt är över kan jag slappna av!

Livet... Det består av så himla många plåster man måste lära sig att riva av. Bara göra, inte fundera så förbannat mycket på allt! Men det är ju så himla megajättesupersvårt!

Du ska veta hur bra du är

Här kommer jag och bara säger vad du ska göra och hur du ska tänka, som om det vore så himla lätt.
Klarar jag denna uppgift så j*vla bra själv? Hmm... ibland men oftast inte.

Hur kommer det sig att det är lättare att trösta och ge andra råd än att trösta/lugna sig själv och följa sina egna råd? Att leva som man lär...
Jag tror att det kommer att vara livets största utmaning. Att till slut bli nöjd med sin prestation, finna lugn när det stormar och acceptera livets hårda bud.

Det är ju det som gör att vi strävar vidare. Att vi inte nöjer oss med allt gör så att vi kämpar vidare (om vi har verktygen och ett bra skyddsnät).

Det här kan vi ju diskutera i evigheter. Men jag skulle vilja ge oss alla lite pepp. För det humöret är jag på idag. Är bara ute efter snälla, peppiga saker idag. Efter en tuff första semestervecka så vill jag ge mig själv och er som läser lite fina, schyssta ord:

• Du är du för att du är den enda som vet hur man är det.
• Le mot din spegelbild, varje dag. Var snäll och förstående mot den blick du möter.
• Tittar vi neråt så missar vi allt annat omkring oss. Det kan finnas fina och bra saker där.

Okej, ovanstående ord kanske låter klyschiga. Men de är alla sanna och viktiga. Vi är det enda exemplet av oss själv som vi har och det måste vi ta hand om. Men vi måste chansa och åka berg- och dalbana lite då och då också.

Bild från Pinterest

Vilse i tankestormar

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om vad som just nu gör mig frustrerad som förälder. För min 1,5 åring testar mig och sin pappa ordentligt och jag är helt slut i kropp och huvud innan kl. 12 på dagen (lediga dagar dvs.).

Jag har haft en timmes lång nattning för sjuttioelfte gången denna veckan (öhhh hur många dagar har en vecka..?) och sen gick jag på toaletten en stund (egentid) och när jag kom ut i sovrummet där Henrik satt... Ja, då ser jag att det är extrasändningar pga ännu en attack ute i Europa.

Jaha. Jag kan omöjligt säga något klokt om detta, blir bara ledsen, uppgiven och arg. Kan vansinnet ta slut? Snälla!

Sen får jag egoistiska tankar... Jag som hade mina egna vanliga vardagsproblem, som förvisso inte är särskilt speciella eller ovanliga men för mig är de en prövning. Men det känns bara tramsigt i proportion till terrorattacker där oskyldiga människor har mördats och skrämts på vidrigt sätt.

Sen ifrågasätter jag mig själv. Hur kan jag ha satt ett barn till denna sjuka värld? Och hur kan jag vilja ha fler barn när jag inte kan garantera att de får en trygg framtid? Det är ju isåfall av egoistiska skäl? Eller? Vad vet jag. Ingen kan väl någonsin garantera något överhuvudtaget. Men mitt kontrollbehov och mina rädslor ballar ur av sånt här.

Mina tankar går till alla offer och deras familjer. Dessutom är det fem år sedan Breivik tog sig friheten att ta 77 liv på Utøya.

Vi är skonade här i Sverige. Men vardagsproblem existerar ändå. Jag väljer bara en annan dag att skriva om dem för idag känns det osmakligt.

Glad för det lilla i livet

Söndag och det är som att hela veckan samlats som en klump i mitt huvud. Detta har varit en vecka då jag faktiskt jobbat alla mina arbetspass! Det var längesedan. De senaste månaderna har varit fyllda med VAB och egen sjukdom. Nu ska jag inte ropa hej, lilla fröken P har återigen blivit förkyld men än sålänge kommit lindrigt undan med lite slemmig hosta och rinnande näsa. Sålänge hennes humör är på topp och febern är borta så är hon frisk. Jo, så mäter vi faktiskt friskheten. Det berömda allmäntillståndet är viktigt, hur mycket vi än vill skaka på huvudet åt det. (Fråga Mimmi, hon om någon bör veta).

Det är inte bara för att Pella varit lite förkyld och febrig som vi har varit borta från jobb och förskola. Pella fick förkylningsastma konstaterad för någon månad sedan så vi har varit några svängar på barnakuten för att få rätt medicin osv.

För vana astmatiker låter väl det inte så dramatiskt men att se sitt barns bröstkorg och mage fyllas med luft och sen tömmas fullständigt för varje andetag är det läskigaste jag varit med om.

Då har vi inte varit kaxiga här hemma, kan jag meddela.

Men nu hoppas vi på att slippa några större och allvarligare konsekvenser av denna förkylningen. Jag är glad att kunna jobba och att Pella får vara med sina kompisar om dagarna!

(Vågar knappt skriva så, pga rädsla att jinxa något!)

Mina barn (håriga lufsen och människobarnet) är det dyrbaraste jag har och när någon av dem mår dåligt så får jag ont i hela min kropp, framförallt i hjärtat.

Jag kan tycka så synd om mig själv när jag är sjuk men någon av dem blir sjuk så mår jag både fysiskt och psykiskt dåligt. Jag blir orolig och har ingen fokus på annat som kan behöva min  uppmärksamhet. När de är sjuka är det bara de som gäller. Jag lever för dem!

Okej, ska försöka vända detta inlägget så att det får ett positivt avslut...

Jag är glad för att vi haft en fartfylld helg, trots förkyld kiddo!

Så nu vet ni det... :)

/Maria 

Jag kan inte hålla mig

Efter Jimmie Åkessons uttalanden idag i Almedalen så har jag svårt att sitta still! Det kryper i hela kroppen och jag måste kommentera det på något vis, någonstans.

Jimmie Åkesson säger nämligen att han ska åka ut till förorterna och ha med sig folkdanslag för att minska utanförskapet. Skojar han eller?! Vad är det för Kalle Anka politik han bedriver? Och vad är det folket som röstar på honom egentligen hör honom säga?

Är det vilken dans jag dansar som avgör mitt utanförskap? Jaha! Men då faller allt på plats!

Då ligger jag jäkligt långt utanför det svenska samhället och de svenska värderingarna, jag med!

Här satt jag och trodde att det handlade om så bisarra saker som ekonomi, hälsa, utbildning eller så. Eller kanske att Sverige tydligt visar att vi nu ska ta avstånd från sånt som är främmande. Att vi inte tar ansvar för egna handlingar och beslut inom politiken osv. Nä men det här går från klarhet till klarhet!

Folkdansen är nyckeln till en sådan förändring. Ja, och det är jag som är tomtens farbror!

Sen måste jag tillägga. Det här med hans "fyndiga" kommentar angående polisens armband med texten "tafsa inte".

Åkesson sa att det bara är en sorts armband som hjälper mot sexualförbrytare och att det är handbojor.

Nej, Jimmie. För när det är dags för handbojorna på en sexualförbrytare så är det för sent. Någon har redan fått reda på att hens (oftast hennes) kropp är ett objekt som är ingenting värt. Den ingår i ett buffébord och man får ta så mycket man vill.

Det som behöver förändras är samhällets syn på kvinnan och hennes kropp och systemet som ska fälla gärningsmannen, inte offret.

Hur jäkla svårt ska det vara att ta sådana frågor på allvar? Istället för att skämta och tro att du har kommit på århundradets ljusaste idé. Du äcklar mig, Åkesson. Jag mår dåligt av att veta att du tyvärr vinner människors tillit genom att stå och raljera om saker du inte har en aning om.

/Maria 

Hej, allihop! Detta är Maria:

Ja, hej hej på er som hittat hit! Berätta gärna om hur ni hittat oss och så :) lämna en liten kommentar, vetja!

Jag tänkte att jag skulle presentera mig. Jag är alltså Maria! Jag kommer ifrån och bor i Malmö, är 28,5 år gammal och har sambo, hund och barn.

Min sambo heter Henrik (snart 31 år), vår engelska bulldog heter Göte (snart 5 år) och vårt människobarn heter Pella (1,5 år).

Vi bor i en lägenhet i centrala Malmö.

Jag älskar musik, att läsa (både sagor och romaner), att se film och äta godis. Jag hatar orättvisor, att sortera tvätt, att komma försent till bokade tider och sånt...

Jag arbetar på ett boende för personer med psykiska (och kognitiva) funktionsnedsättningar, vilket jag tycker väldigt mycket om att göra!

Jag ska inte babbla på för mycket. Tänkte mest ge en liten bild av mig till er och berätta att jag och Mimmi har känt varandra tidigare i livet, kan man säga... När vi var i övre tonåren hade vi god kontakt av anledningar vi kan gå in på senare :). Sedan planades kontakten ut lite mystiskt men vi har lyckligtvis hittat varandra igen!

Mimmi är en av de finaste människor jag känner och jag blev SÅ glad när hon sa ja till mitt förslag att blogga ihop med mig!

Grejen med denna bloggen kommer vara kontrasterna mellan våra liv. Vi lever helt olika liv men har ändå samma värderingar och lika känslostormiga inre som behöver ventileras.

Hoppas ni vill vara med oss här!

/Maria