Vilse i tankestormar

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om vad som just nu gör mig frustrerad som förälder. För min 1,5 åring testar mig och sin pappa ordentligt och jag är helt slut i kropp och huvud innan kl. 12 på dagen (lediga dagar dvs.).

Jag har haft en timmes lång nattning för sjuttioelfte gången denna veckan (öhhh hur många dagar har en vecka..?) och sen gick jag på toaletten en stund (egentid) och när jag kom ut i sovrummet där Henrik satt... Ja, då ser jag att det är extrasändningar pga ännu en attack ute i Europa.

Jaha. Jag kan omöjligt säga något klokt om detta, blir bara ledsen, uppgiven och arg. Kan vansinnet ta slut? Snälla!

Sen får jag egoistiska tankar... Jag som hade mina egna vanliga vardagsproblem, som förvisso inte är särskilt speciella eller ovanliga men för mig är de en prövning. Men det känns bara tramsigt i proportion till terrorattacker där oskyldiga människor har mördats och skrämts på vidrigt sätt.

Sen ifrågasätter jag mig själv. Hur kan jag ha satt ett barn till denna sjuka värld? Och hur kan jag vilja ha fler barn när jag inte kan garantera att de får en trygg framtid? Det är ju isåfall av egoistiska skäl? Eller? Vad vet jag. Ingen kan väl någonsin garantera något överhuvudtaget. Men mitt kontrollbehov och mina rädslor ballar ur av sånt här.

Mina tankar går till alla offer och deras familjer. Dessutom är det fem år sedan Breivik tog sig friheten att ta 77 liv på Utøya.

Vi är skonade här i Sverige. Men vardagsproblem existerar ändå. Jag väljer bara en annan dag att skriva om dem för idag känns det osmakligt.